VÄRNPLIKTEN DANADE MIG TILL DEN JAG ÄR!

Jag läste just Carl Bergqvist´s krönika i Expressen... Och vad händer då? Jag blir inspirerad att plåga alla med en blogg!

Kan inte mäta mig med er försvarsbloggare på något vis, så det har jag slutat med för länge sen. Har vare sig er yrkeserfarenhet eller kunnande. Har bara min nyfikenhet och mitt intresse - med det kommer man långt! Jag kanske kan ta mina åsikter från en snokande MÖP och lekmans synvinkel Min hjärna funkar bäst i ett totalt sinnesförvirrat tillstånd.

Det jag har att komma med är min åsikt att den allmänna VPL inte bara var av ondo. Inte för mig iallafall, när man ser tillbaka. Gränsen där man går från tonåring till "vuxen" är traumatiskt för de flesta. Tror det var 1982 jag mönstrade i Karlstad, mitt i gymnasiet - dåvarande Distributions- och kontorslinjen. Min musiksmak hade hunnit ändras, så jag var djupt indoktrinerad av punkens texter, bla Ebba Grön o KSMB. Så jag hade ju min klara uppfattning om försvar, poliser och samhället i stort. Men mönstringen var en stor grej när man som 17åring åkte in för några dagars tester, tester och åter tester... FY FAAAAN för intelligenstester både då och för all framtid! IQ fiskmås... Cyklingen? Spagetti i benen o fick ledas ut till den härliga syrgastuben! Var skulle man då göra lumpen? Har ju alltid gillat flyg så F7 var givet! Jag skulle pga synen dock inte få vara högt upp i luften, men fanns väl alltid nåt för mig på backen att göra... Så det sa jag till om: "Jag vill in till flyget - där passar jag bäst!"

Hur det gick kan vi nog lämna lite därhän, det gick ju inte riktigt som kaxiga Kenta hade tänkt - Augusti 1985 ryckte jag in på I2 - 10e Trosskompaniet, för samhället ville få fason på mig genom att lära mig till kock... Körde även min första Volvo lastbil och TGB där - redan då skakade befälen sorgset på huvudet o slet sitt hår! Kanske hände en och annan grej med just dom stora kylbilarna - min dåliga syn har alltid legat mig i fatet och trots allt var det inte så jättelängesen jag lyckades ta körkort, inte minst till min egen förvåning.

Började inte ens som jag hade tänkt: Klen, kort o svag redan då orkade jag inte ens "bära säcken" utan fick hjälp av justa GB. "Fint Kent - vad fan gör du här?!" tänkte jag buttert. Redan de första dagarna hörde man ju anekdoten om killen som lekte med brandbilen och fick frisedel. När han gick vände han sig om i dörren och flinade: "Är´e nôn sôm ska lån' brann'bil?! Höhöhö!"

Jag satsade inte på den psykiska biten, sen högstadiet hade jag haft svåra problem med nageltrång - det måste ju funka! Rusade till sköterskan och beklagade mig. Var hos Adjutanten, PC, KC och beklagade mig. Gick ju jättebra: Jag fick "Fria Skodon"... Fint serru - ok. En liten vinst iaf! Så när alla andra svettades i sina marchkängor, struttade jag runt i endera gympadojor eller vintertid varma, sköna o framförallt bekväma typiska 80tals stövlar. Funderade ett tag på att även få "Fria Kläder", men tänkte i sista stund att det var kanske dumt att utmana ödet.

Var iaf med på första (och sista) fältvaneveckan! Pga nageltrång (som jag faktiskt HADE just första månaden!) åkte jag bil ut och hem ist för cykel de två milen. Det var ju riktigt kul, upptäckte jag till min fasa! Skjuta, ligga i tält, äta mat, eldöverfall nattetid, köra bil (Åh, vad jag saknar mina älskade 11bilar och 903or!), eldvakt endera först eller sist (kockarna hade ju vissa fördelar, men fick ta mycket skit också), lära sig laga mat, bränna sig sjukt mycket och upptäcka HELT nya sidor hos grabbarna runt omkring...

Från att ha varit helt normala killar, ändrade dom sig med tiden. Vid grindarna fans en slags "konverteringspassage" på ca en meter. På den halvsekunden det tog att passera dessa 100 centimeter, förvandlades en del från relativt normala till helt odrägliga vilddjur! Min första fas i min omdaningsperiod var på gång... Jag började långsamt lära mig att förstå 2beningar, psykologi och läsa dom. Hjärnorna började koka och synen på kvinnor och ordförråden gjorde att jag där och då beslutade mig: "Sån ska jag aldrig bli!" Och det har jag lyckats med. Inom parentes sagt så har väl bla Anton LaVey och Thomas Karlsson med flera inom "The Left Hand Path" haft stort inflytande på mig, jag håller helt med: "Skada inte små barn, döda inte djur för nöjes skull och sexuella interaktioner endast efter tillåtelse" tycker jag låter ovanligt sunt - något som vare sig Kristendomen eller Islamister/Muslimer ännu tycks ha fattat... Men nu var det visst inte min teologiska syn det skulle handla om - tänk att man kanar iväg så ibland!

Säga vad man vill om allmän VPL och lumpen - men en del växte väldigt snabbt. Rent krasst och fördomsfullt hävdar jag att jag ser skillnad på de som gjort det och inte. Har en xmåg som inte gjort lumpen. Nu spelar ju såklart som jag nämnde i en tidigare blogg att uppväxt och traditioner spelar in. Han jobbar på verkstad, är jägare, svär, super, har en kvinnosyn som nästan är sämre än hans syn på invandrare och "rovdjur". De klassiska symptomen på taskig uppväxt o dåligt självförtroende: "Supa, knulla, vara kvinnoförnedrande, hata blattar, döda alla jävla vargar och alla andra djur". Ett offer för grupptryckets mer negativa sidor. Han fick frisedel - jag förstår varför...

Till skillnad från mig, var dock inte befälen ett dugg positiva och imponerade över mina framsteg... Så jag fick hjälpa världens bäste Adjutant och Löjtnant! Tror det kallades "Dagkorpral". Långsamt fick jag lära känna mig själv - jag var INTE något officersämne! Ytterst motvilligt gav jag någon enkel order då och då, men min aura var inte inställd på samma frekvens som övriga killars där. Men sen jag sagt till dom att jag tyckte det här var lika träligt som dom, så funkade det. Det kanske är svårt att ge order när man inte tycker om att få order och lyda som en annan hund. Jag blir riktigt cynisk, bitter och får alla taggar utåt när nån säger åt mig göra korkade saker. 

 I oktober blev det en spännande Stockholmsresa! Högvakten... Då fick jag helt plötsligt en ny titel: "Kalfaktor". Vad stolt jag var, ända tills jag läste vad det betydde: Uppassare till officer... Rebellen i mig kände sig riktigt nertryckt av överheten. Jag åkte dessutom på två pass. Men som alltid - när man ser tillbaka på det var det helt ok. Var på slottet, morsade på prins Bertil, gick till ett kondis i gamla stan o hämtade tårtan till högvaktsbytena, serverade fikat (med fusklapp för det skulle ske i viss ordning, minsann), kollade kamerorna och snackade nattetid lite skit med vakterna o förvarnade när det var dags för officerarna att se över läget (blev populär när jag varnade om någon stod o hånglade med sin tjej mitt under sitt pass), försökte hitta ut till Solna med kamoflagefärgad folkabuss (maskeringen funkade - en idiot såg mig nog inte, för han körde om mig på insidan i en stor rondell och genade över gräset...). Och så prickade jag in min födelsedag - då jag snodde åt mig en rejäl bit tårta och firade mig själv, via skatten hade jag ju trots allt betalt den!

Annars körde jag omkring i TGB, folkabussar och V4or. På övningar bla upp till Långflon och övriga norra värmland. Körde ibland i "rote" med en annan vapendragare. En gång när han körde 11bilen för första gången körde vi fel (vilket hände bara 8 gånger av 10) och skulle backa. Vi slet båda två i säkert en kvart medans bilkön växte. Ingen var bekant med växellådan, men slutligen råkade vi genom mer tur än skicklighet få upp backspärren och sen gick det som en dans!

Gillade mest världens bästa bil - TGB volvo valp 903! Inget fordon jag kört sen dess är lika pålitlig, livsfarlig och rolig att köra! 40 grader kallt - in med batteriet inomhus, starta o kör! Skog? jaha - och?! Körde en del i stan och vid de brantaste ishala backarna, petade man bara in lågväxel o 4hjulsdrift o smög upp med folks svordomar ringandes i öronen!

Körde runt på min adjutant också, till och från övningar när han inte slet sönder däcken själv. Tror det finns ett övningsområde runt Molkom som kallas Horssjön (no comments) där vi var några gånger. En av dom skulle jag köra hem min lätt berusade chef/adjutant därifrån. På vägen dit tyckte jag hela VW-bussen betedde sig konstigt. Tom skjutdörren var knäpp och åkte i backen... Det var först många år senare jag fick svaret på det, av en lumparkompis/ungdomsvän. Han o hans polare på 3e kompaniet hade fått sin buss skadad, så de bytte på natten helt enkelt dörren men glömde stoppsprinten! Eftersom de hade problem med motor och växellåda samt Eberspächern tyckte ett geni att "Va faen, vi byt' mä Kenta på tian! Tror int' dôm ska ut i môrrn..."

Jag blev uppringd av adjutanten o åkte iväg... Det var lite snöglopp, motorn gick inte som den skulle, växellådan betedde sig på så sätt att tvåan och uppåt fick man slå in med kraftigt våld, ettan och backen funkade inte alls, jag frös som fan och hade (inte visade det ju sig) nog glömt kolla spolarvätskan så fick stanna med jämna mellanrum och kasta snö o köra med torkarna och se glad ut ändå...

Hjälpte morskt, pedagogiskt och oändligt respektfullt min käre adjutant in i baksätet. Han var relativt pigg och alert. Hörde dock att han tullade emellanåt på något flytande... Jag slogs med växeln, dubbeltrampade och övervarvade och körde så småningom ut på E18 öster om Karlstad. Det var stopplikt men såg inga bilar från vänster. Kämpade fortfarande med att få in något som liknade tvåans växel. Svor och gav upp - lyckades iaf få i trean, sket i stoppskylten och körde ut på europaväg nummer 18 nära nog på två hjul...

Från baksätet hördes en djup, trygg stämma - till motsats från mig verkade han vara i total avsaknad av rädsla:
"Hasselgren! Du kör som en biltjuv...!"
Jag slog ifrån mig dödsångesten, torkade skräck o svett ur pannan och sa: "Ja Löjtnant!" Det var en av mina värsta turer med den kärran... Kompisen och jag skrattar dock åt det hela nuförtiden och även adjutanten som jag blivit vän med även på FB kommer svagt ihåg incidenten.

Vintern där bar det iväg en vecka till I3 Örebro på "Värnkanonkurs". Upptäckte hårdhänt att när man laddade den där jäveln, var det bäst hålla fingrarna i styr. Som avslutning åkte vi till Villingsberg o sköt en hel dag. Några björkar o tallar fick sätta livet till - ögonen igen. Det är en väldig skillnad att hantera ett stridsvagnstorn i -20 jämfört med ett varmt garage. Sen frös lastbilarna också och vi glömde visst säkra kanontornet som snyggt åkte från sida till sida - vi hade inga bilar bakom oss i alla fall!

På den avslutande storövningen, chockade 3e kompaniet alla. Det var befolkat av de som var halta o lytta både till kropp och själ i olika grad - försvarets benstomme, Malajerna! Dom var totalt "Out of control"... Efteråt berömdes dom välförtjänt av befälen - så mycket ammunition och suturer hade väl aldrig gått åt på I2 förr! Jag körde både folk, fä och proviant den veckan. Såg bla en stor björn till kille skära upp handen när han hoppade ut från en helikopter med ögonen svarta. Jag skulle ha svimmat (tål inte se blod) men han fick sytt, blev sjukskriven men bad med mild röst läkaren dra åt skogen och fortsatte...

 Min enda repövning gjorde jag 93 uppe i Gällivare/Malmberget i oktober. Har sett "Repmånad" x antal gånger, men hittar alltid något som jag känner igen. Äldre, kanske visare men lika oerfaren lämnade jag och några skogsvargar Torsby med tåg en höstdag och när vi nästa passerade polcirkeln med natttåget från Stockholm, kom dom första snöflingorna. 2 veckor var vi där och den här gången hade jag full utrustning och inga fria skor. VAR dessutom kock. Där hände också en del spännande, blev nattetid överflugna av en Viggen (ett fpl som fanns förr innan Gripen, kära barn) med tänd EBK troligen från F21 som hade mage att gnälla på vårat kamoflage!

Det där med BMM var inte aktuellt för kockarna där och då. Det var där jag började med arméhalsduken käckt på huvudet som bandana, precis som jag har än idag på jobbet o på profilbilden. Det var där jag lärde mig att ånga plastflaskor som innehållit spolarvätska för att fyllas med mycket klarare vätska. Det var där jag lärde mig att vid nattlig omgruppering körde man med koket eldandes för att lunchen skulle vara färdig, så man bara behövde koncentrera sig på frukosten vid 6tiden på morgon.

Man ska passa sig väldigt mycket med att ha fördomar, det hade jag sedan tidigare lärt mig. En kille imponerade särskilt mycket på mig. En som de släpade in i tältet för att sova ruset av sig. "Måtte han inte vara kock" sa jag till de andra gubbarna med en blick på den skitiga, nerpissade varelsen...

Han var kock. Och vilken klippa sen! Han tog inte en droppe på 14 dagar, rökte pipa så fienden hade känt oss på flera mils avstånd och sprudlade av idéer och smarta lösningar på det mesta. Det var han som frågade om det månne var ok att köra med koket i gång. "Det kan ju vara skitfarligt" sa en ung löjtnant präktigt. "Det sparar tid och ska ni ha mat så gör vi så" replikerade Sunnegrabben o hade redan lagt i växeln o drog iväg med Bettan. Det funkade verkligen och alla var förvånade att vi hunnit med allt vi skulle.

Det var i den vevan vi slog läger vid en stor åker med skog runt om. Ett par mil från Finska gränsen hade det snöat på rätt bra. Vi hoppade ur och började lite smått, när det plötsligt brakade loss... Ett skjutande allt möjligt inklusive några lysbloss i flera minuter. Den totala tystnaden ringde i öronen och FI slog på sin belysning. I sina vinteruniformer hade en jägargrupp legat nergrävda och väntat på oss. "Okej grabbar!" hojtade en norrlänning sävligt. "Ni är döda hela bunten, fortsätt med det ni höll på med..." Dom var rätt justa ändå - det var där jag smakade på orm och diverse växter första (och troligen sista) gången. Vi fick nämligen en snabbkurs i överlevnad där och då, fast vi var döda...

Lite småsugen blev man efter det där. Och mycket riktigt: FVRF dök upp i något sammanhang. Sökte o var på A9 Kristinehamn där jag fick lära mig massor som jag både glömt och missat helt. Fientligt flygs strategier, utseende, beteende. Knapptelefon var inte optimalt i kyla märkte vi bla. Fick där lära mig att L-ABC i sjukvården kom från flygvapnet (sant eller inte? Poängterar det iaf än när vi kör HLRkurser - en del SSK blir sura, men en som är reservofficer gillar min inställning) och skillnad mellan hjärnblödning o annan inre blödning. 

Vi var ett blandat klientel med barnskötare, bagare, poliser, omsorgspersonal och annat löst folk. När vi hade fått kläder o material från F16 var vi en helg i Villingsberg (igen!) och våran stackars chef insåg att vi hade glömt bort ALLT med "givakt, manöver..." Till råga på elände var det ett par gäng med Flygvapenungdom där som kunde det där i ryggmärgen. Vi gav nog inte så bra intryck, men kul o intressant var även den resan...

Det jag lärt mig om Försvaret är att det är värt att försvara! Hanterar man perioden rätt, lär man sig mycket, uppskattar/lär sig hantera köer och väntan, får en del självinsikt och självförtroende, upptäcker att det även finns vettiga människor och man har faktiskt ganska kul - inte nödvändigtvis där och då, men när man ser tillbaka på det. Sen lär man sig att ta vara på tiden, "ät, sov och skit när ni kan..." Vända mörker till ljus, tänka utanför boxen. Jag undrar ibland om jag verkligen hade varit den glada skit jag är idag utan FMs inverkan.

För övrigt anser jag att NÅGON form av Värnplikt måste återinföras. Det måste vara bättre att ha några hundra tusen killar och tjejer med tokiga idéer o glatt humör som kan ta hand om sig själva och oss när det börjar osa katt. Annars riskerar vi få ett försvar bestående av ett hundratal Rambotyper som tror att de är odödliga - vilket de med troligen stor förvåning en vacker dag upptäcker att dom inte är...